Jag försov mig imorse avsiktligt. Det är ändå så lugnt på jobbet denna vecka så det spelade ingen roll.
Tydligen så har vi även halvdag och så fredag på det. Underbart!

Det känns konstigt i själen.
Mina barn kommer aldrig klara av att lära sig ta ansvar för sig själva, enkla saker som borsta tänderna innan de går till skolan, duscha i alla fall ett par gånger i veckan, vakna i tid till sina träningar eller skolan eller ännu bättre lära de att städa sina rum. Barnen hör mig aldrig av någon konstig anledning. Det slutar med att jag gör saker åt de för att de ska bli gjorda..förutom tandborstning pch duschning förståss. Jag kommer ihåg hur det va att vara tonåring. Kommer väl ihåg att mamma bestämde mycket, hur hon körde över mig. Hur det bestämdes över mitt huvud och hur jag var tvungen att rätta mig efter regler som hon satt upp. Själv försöker jag ju faktist att prata med barnen och involvera de i hur regler ska se ut så att alla blir nöjda. Jag tänker att det är så de lär sig att kompromissa med andra människor i framtiden. Vi är jämlikar jag och mina barn. Mina åsikter är inte mer värda än deras.
Det är bara de att de inte vill lära sig. Jag blir frustrerad, ledsen och arg. Jag menar självklara saker borde de väl kunna klara av! Jag försöker att vägleda de rätt utan att trampa för mycket på tårna. Jag är ju faktist en förälder och jag ska sätta gränser. Det är liksom en av få befogenheter jag har som förälder. Jag är nog rädd för att de inte klarar sig själv när de lämnar boet. Eller ännu värre, att de kommer bo med mig till de är 36    

Måndag och året första arbetsdag är över.

Märkligt att jag har haft sammanhängade ledighet i 10 dagar men jag känner mig inte utvilad. :(

Kan inte heller påstå att jag inte skulle vilja vara ledig i en vecka till. :)

Det var rätt lungt på jobbet, många har ju semester fortfarande och dagen gick ganska snabbt. Dessutom var jag hemma på lunchen och träffade min familjebehandlare. Vi får väl se vad allt detta ger.

Träning idag:

Gym samt löpning 2,5 km

Heja mig!!

Jag sitter i min pyjamas, sminket är borttaget, ordningen är återställd. Klockan är inte ens kvart över 12.

När jag var yngre så väntade jag in den nya magiska året. Något skulle ske. Något magiskt skulle ske så livet skulle vändas 360 grader. Allt som var dåligt skulle bli skitbra och det som var skitbra skulle bli ännu bättre. När jag blev äldre så insåg jag att magin inte finns när klockan ändrar från 23:59:59 till 00:00:00. Så nu är jag liksom helt lugn när jag ska skåla in det nya året. Jag gör inga löften, speciellt de som jag aldrig kan hålla. Jag hoppas inte på att något magiskt sker då egentligen ingenting med klockan är magiskt eftersom jag blir ett år äldre för varje år (vilket känns i kroppen).
Utanför smäller det massor av raketer. Vi valde att ge barnen pengarna i år istället för att köpa fyrverkerier. Varför elda upp pengar när man kan käka upp de eller slösa på annat onödigt :)

På tal om pengar. Under 2018 vill jag bli bättre på att konsumera. Köpa det jag verkligen behöver och använder. Efter flytten rensade jag bland mina saker och slängde otroligt mycket grejer som var helt nya. Dyrt och helt meningslöst.

Tack och lov är denna turbulenta år över!
Det har varit mycket problemlösning, många av de saker har rört barnen. Vi gick igenom viktutredning, logoped utredning, anmälan till soc, jag bytte jobb, blev sambo, flyttade, renoverade, soc utredning blev klar, vi påbörjade åtgärden för soc utredningen. Jag har varit på sjukt många möten i barnens skola.  Det har varit mentalt krävande och tufft 2017.   Jag lämnar ett tungt år med massor med erfarenhet.

Jag hoppas och ser fram emot ett lugnare 2018.

Idag satte jag (äntligen) på mig mina träningskläder och gick ut och sprang. Brukar vara expert på att hitta på ursäkter för att inte gå träna vilket är inte bra då jag vet själv att jag mår otroligt bra av träning, men dagens löparpass, den jag har fasat för hela hösten, för kallt, för halt, för blött, för trött, blev äntligen av! Hurra för mig!
Bra att ha det gjort innan jag hämtar barnen. Och bra för figuren då jag såg ut som en uppstoppad korv.
Jag fortsätter hävda att det är hormoner plus socker och kolhydrater plus stillasittande på jobbet samt mysande i soffan som gör att allt samlas på magen.
Ja och så stress på det :(
Jag vet själv att jag måste ta mig tiden att träna, men hur ska det gå nu när jag har äntligen upptäckt Netflix?

Hur som helst skönt med träning. Mitt mål för 2018 måste bli att bättre ta hand om sig själv och göra saker som jag mår bra av tex träna.

Då var det avklarat.
Nätverksmöte är till för att ge information till andra om barnens situation. Det är även till att andra ska komma till tals om hur de upplever att barnen mår.
Exet brusade upp över den första frågan :
Finns det någon oro för hur barnen har det hos pappa?
Varför skulle det gälla just hos pappa? Det är ju mamman (jag) som är sjuk! Varför ska allt riktas in på endast han och inte mig (mamman)? Ja, då ändrar vi så klart frågeställningen på den frågan.
Sedan fick var och en berätta hur de upplever att barnens situation är. Hans sambo satt där och pratade väldigt mycket om vad hon tycker och tänker om hur bra de bor samt meddelade oss alla att de ska få barn. (!) Hur det nu skulle vara relevant för ett möte vi har om mina barn. Om sin utbildning som pedagog samt sin arbetslivserfarenhet. Jag undrade om hon satt på en arbetsintervju med sin tolk där hon satt.
Vid flertal gånger har mitt ex brusat upp där mamma har kommit i försvar och svarat emot. Nätverkshandläggarna var tvungna att stå i mitten och påminna om att det handlar om barn och inte vår relation. Hans mamma satt med en hand över hans bröst för att han skulle lugna ner sig. Han tog upp allt möjligt som pengafrågor, skrek att barnen får dela rum (innan flytten bodde jag i en tvåa, där barnen delade vardagsrummet och det är ju verkligen katastrof!!), samt hur män kom och gick hemma hos mig, i tid och otid (faan att jag missade det).

Hela nätverket var överens att om att vi har problem med kommunikationen. Och fokus lades mer på vår relation och lösa vår kommunikationsproblem än att ta fram det som barn har sagt att de var oroliga över.

Nätverkshandledarna spelade skolfröknar som ville komma till ett beslut. Alla var överens om att jag och hans syster ska ha kontakt angående barnen, då han skrek flera gånger att den där människan exixterar inte för mig, för att sedan medge att sms är enda han vill ha kontakt genom. (Eh bestäm dig!) Fortfarande det var inte det mötet skulle handla om!!

Ingen reagerade på hur han talade om och till mig, vilket jag anser att socialhandläggarna borde ha gjort. De satt skärrade och inspekterade hur och vad alla sa. Min mamma och hennes man började käfta emot han för att få tyst vilket gjorde att han ville käftas ännu mer. Det är så han får sin energi. Inte förrän "en vän till familjen" började ifrågasätta hur han uttalat sig som han insåg att han visade inte sig från den bästa sidan.

Sedan började hans syster gråta. När vi äntligen talade om barnen. När hon skulle berätta vad hon tyckte om hur hon upplever att de mår. Och jag blir alltid ledsen när någon annan gråter men jag höll mig. Han skulle inte få se mig gråta. Han skulle inte få den tillfredställelsen.

Jag satt lugn. Sambo sa att jag skötte mig bra. Jag var lugn. Jag var totalt kolugn! För jag hade förberett mig på det värsta innan. Jag är stolt och stark. För att jag vågade fejsa han och hans familj, som ljög och kallade mig psykiskt sjuk (mamma och han gjorde det). Det var så befriande på något sätt att se en hög med kacklande människor medan jag själv var helt cool.

En stark människa som mår bra kommer aldrig klanka ner på någon annan. En människa som tycker om sitt liv kommer aldrig ifrågasätta någon annans liv eller relation, nedvärdera eller spy ut sin galla på någon. Alla vi vet att allt börjar med en själv.

Jag är besviken och samtidigt tacksam. Besviken för att fokus flyttades från barnen till vår relation. Det var ju det han ville. Det är ju det han kom dit för. För att info som inte ens berör barnen kom upp. Hanteringen av mötet.

Tacksam för att de som kom sa saker där de tänkte utifrån vad som är bra för barnen.

Tänk att en gång i tiden så var jag kär i denna människa som hatar mig så mycket. Tänk att jag levde ett liv med han. Det enda bra i det livet var att vi fick våra barn, allt annat var skit. Och det värsta eller det bästa är att jag är varken bitter eller arg på han.

Vi ska tydligen ha en uppföljningsmöte, jag måste komma ihåg att ta med popcorn nästa gång...

Moment 1.

Kl var inte ens 12 när jag har fått mail från läraren om att kompletteringen av kemi provet inte kunde genomföras. Han svarade bara att han glömde att läsa på och dessutom så var läxan hemma hos mig. Då borde ju pappan reagera tänker man? Då borde ju läxan hämtas? För det är väl inte jag som ska springa efter de båda med läxan?! Det är väl pappans ansvar också om att lära sitt barn att utbildning ÄR viktigt!!

Känns så otroligt ensamt och stressigt att ha koll på 2 barns läxor, arbeta heltid, samt behöva vara glad, social, ta hand om sig själv...

Åtgärd : PS4 lämnade grabbens rum tills...jag vet inte. Kommer sluta med att jag tycker synd om han och han får den tillbaka.

Moment 2.

Vi har en kille i 20 års ålder på jobbet. Jag har upptäckt en sak. Vi alla sitter och fikar på morgonen. Ibland om det är viktigt möte, dukar jag av bordet efter alla och sätter in allas disk i diskmaskinen.

När vi käkar lunch så käkar vi vid samma bord, men killen sätter sig aldrig på den plats där han käkat frukost. När han är klar med lunchen och lämnar ett skitigt bord efter sig så sätter han sig på en "ren" plats när det är dags för fika runt 15, vid samma bord. Oftast har det blivit "min" plats, eller den platsen jag gärna sitter frukost,lunch och fika på. Jag har jämfört det med hund... De sätter sig aldrig och skiter på den platsen där de äter. Fast en 20 åring borde kunna ta en trasa och torka efter sig?