Har i 2 dagar kollat hur kollektiv trafiken funkar i Stockholm. Den funkar, så nu kan jag slappna av i något år igen...
Aah jag vet inte vart jag ska börja...
Det har hänt saker som jag inte skrivit om.

Jag har valt att avsluta mitt samarbete med soc..om man nu kan kalla det för samarbete. Samtidigt har de tydligen fått in en orosanmälan på pappan från polisen. De har även sagt att det är bra att jag går vidare med detta till tingsrätten. Jag förbereder mig nu för att kontakta advokat.

Tankarna är många. Det är soppa i huvudet. Känns som att vardagen försvinner. Barnen är nu hos pappa. Jag har inte kontroll över situationer. Hur de mår. De kan säga en sak, men känna helt annat. Jag är rädd för att de bryter ihop igen när de kommer till mig. Jag är rädd att bryta ihop själv. Jag vet att jag måste vara stark och stärka mig först för att kunna hjälpa dem,men jag bryter ihop. Det här är verkligen INTE hur jag planerade att mitt liv skulle bli.

Igår hade vi möte igen. Exet dök upp igen. Vi pratade på mötet om vad som händer i hjärnan när man använder alkohol/droger. Belöningssystemet. Sjukt att jag sitter på dessa möten. Sjukt och overkligt att jag lever i detta just nu. Jag var en av de som såg ner på dem som jag är nu. Nu är jag en av dem...

Det kanske vänder nu. Jag vågar dock inte hoppas på det. Det är bättre att tro det värsta och sesan blir det bra än att tro det bästa och sedan bli besviken.
Just idag är det en bra dag. Klockan är nästan 16 och jag har inte hört något från barnens skola. Tjoho!
Sedan så svarade tränaren för innebandyn som min son vill gå på. Han var välkommen under nästa vecka att provträna.
På tal om träning, det var länge sedan jag själv gick till det, tänkte ändra detta i helgen. Men för att inte bli besvikeb för att saker och ting inte blir som jag tänkt mig så är det inget jag planerar utan mer håller öppet...
Fysisk aktivitet är bra för mig just nu. Har flera gånger tänkt att nu borde man gå till gymmet och träna riktigt tungt, men kom aldrig mer än till tanken.

Jag har glömt köpa semla till lillkillen.

Igen.   

Jag hinner inte. Hinner inte att hålla det jag lovat. Värdelöst jag vet. Men jag hinner inte även om jag skulle vilja jätte mycket. Något dyker upp. Om det inte är någon som ska hämtas/lämnas till/från träningen så ska mat köpas, lagas, städas och sen är jag slut. Min hjärna slutar funka. Som om jag dör fast jag inte gör det. Jag sitter i soffan som om jag är klistrad i den och orkar inte ens tänka på vad som ska hända om 5 minuter än mindre morgondagen.

Hann inte köpa innebandy klubban heller. Och har så dåligt samvete. Har nog aldrig haft så mycket skuldkänslor sedan jag skaffade barn. Jag insåg att de 24 timmar som finns räcker inte långt.

Vi får barn, för att så fort som möjligt lämna de på dagis knappt innan de ens hunnit lära sig gå, för att vi ska kunna jobba, utvecklas, växa inom yrket, vara sociala utanför hemmet. Tiden går. Man löser problem på vägen. Äktenskap krashas, relationer bryts, man blir utmattad. Barnen växer. Man har inte tid. För att sysselsätta det medan man själv ska utvecklas, träna, få tid för sig själv, betalar man hutlöst mycket pengar för fotboll, hockey, innebandy, you name it. För att någon annan för pengar ska ta hand om mitt barn och lära den det JAG borde lärt det. Och sedan växer barnet upp och vet inte hur det är att vara i en relation, ta hand om sig själv för att man har ju visat att hela livet går ut på att betala någon annan (städhjälp, nanny, etc) för att denne ska umgås med mitt barn medan jag själv är någon annanstans.

Någon annanstans.

Tänk om man skulle kunna få tiden tillbaks. Tänk vad mycket jag skulle vilja ändra på...

Denna vecka har jag prioriterat att ta en sak i taget.

Andas.

Måndag:

Jobba

Gruppmöte med minstingen

Tisdag:

Jobba

Samtal med skola

Mail från skola

Möte polisen

Ungar brakar ihop en efter en..

BUP

Samtal med skola

Samtal med barn

..

Andas...

Onsdag:

Jobba

Leta efter en läkare som Vill ta emot sonen

Leta lite till...

Bokat tid

Samtal med skola

Prata med barn

Andas.

Torsdag:

Ont i magen..

Hjärtklappning

Jobba

Ont i magen

Orolig

Yr

Koncentrerar mig på jobbet, går inte...

Mail från skola

Mail från skola igen

Andas. Går inte andas.

  Gaah vad ska jag ta mig till!!!

Vad jag ska ta mig till...
Idag blev det en sväng till Bup med stora killen då han bröt ihop i skolan. När han äntligen står där för att få hjälp, så tillhör vi tydligen inte rätt enhet.(!)
Undra på att det finns så mycket psyksjuka i Sverige!!!
Jag fick förklaring att han måste vilja ta livet av sig innan vi får komma in dit. Men alltså, really!!! Är det det man väntar på? Inte det det man ska försöka undvika? Är han mindre värd att tas om hand bara för att han inte är där än?!! Precis som med allt annat slussas man vidare.
Att jag känner mig maktlös och handikappad är en sak. En dag som denna visar tydligt att systemet funkar inte i Sverige. Barn som får diagnoser ökar, unga mår psykist sämre.
Tja väntar man till man tänker på att ta livet av sig så...

Blev uppringd av Ulf från stödgruppen. Han ville höra hur det var med mig då han själv var chockad över att se exet där. Sedan sa han att han bör nog ringa till exet och säga att han inte ska komma på just det mötet. Det kan påverka andra som sitter där.

Ha, sa jag. Honom kommer vi inte se här igen...

Blir förvånad och arg varenda gång över sjukvården. Har i 3 dagar försökt få tid till läkare då jag har i över 2 veckor haft ont i halsen som inte blir bättre. Finns inga tider. Blir hänvisad till andra vårdcentraler och närakuter. Det är under all kritik!
Självklart ska man få komma till läkare för kontroll när man önskar. Inte det det som vi betalar för?
Aaaaarggg!!!

 Idag hade vi möte första gången i stödgruppen för barn med föräldrar som har missbruk.
Jag och min minsta gick dit. Utanför dörren fick jag veta att även pappan kommer dit. Mötet var det inget fel på. Märkligt att han satt där... Vi pratade om vad barnen ska prata om. Hur de ska prata tex genom lek och dylikt. Alla fick presentera sig, sedan frågade Ulf som höll i mötet om det finns par i rummet. Ja, sa jag. Fast det visste han redan. Exet var illröd i ansiktet det mesta av tiden. Han har nog förstått att han kom "fel". Han ville egentligen inte vara där och var nära på att peka på mig som boven för detta möte när han skulle presentera sig.
Jag har inte tvingat han dit. Jag gick ju dit som anhörig för barn som hade en mor eller far med missbruk.
Lite skadeglad var jag när jag såg hur han skruvade på sig och inte kände att han hörde där.   Väääldigt glad var jag över saker som sas där om hur barn uppfattar en förälder som dricker eller tar droger. Förhoppningsvis reflekterar han över saker och ting.

Barnen började sin helg med att höra han och hans tjej bråka. Min minsta reflerade över att de kunde bråkat innan de kom dit. Och hur jobbigt det var.
Och igår köptes en ny varsin ps4 för båda barnen. Vilket sammanträffande va!? Speciellt när barnen ska ha födelsedagar om knappt ett halvår! Tänk hur man kan köpa sig fri från sitt dåliga samvete...
Kommer ihåg alla gånger jag fick blommor efter att han supit och varit odräglig. Hatar att få blommor fortfarande.
Min sambo vet det och därför gör han andra saker som att laga mat till mig. Det är kärlek det! Idag blev det kroppkakor by the way.