Är på jobbet. Känner mig helt utmattad. Har ingen anledning till det mer än att det är så grått ute.
Å va jag önskar att jag kunde styra min egen tid. Inte sluta jobba helt men inte vara så beroende av att jobba speciella tider. Få mer tid till annat. Göra saker, träffa folk som jag inte har tid eller ork med. Och framförallt bara vara här och nu. Tillåta sig att vara.

Inte stressa igenom livet. Utan ibland stanna och se sig omkring. Reflektera om man är på rätt väg.

Man har stressat igenom småbarnsåren utan att egentligen haft tid att njuta av dem, man HAR varit överallt samtidigt som man har haft det som mest. Det är inte förrän nu man undrar hur fasen klarade man det. Och vad hände med de bästa åren? Vart tog tiden vägen? 

Nu är jag den där tanten som man såg ner på när man var 17. Man tyckte ju att alla som var över 25 var gamla. När jag var 25 så fick jag barn nr 2. Minns att jag ofta ammade stående, eftersom jag inte hade tid och ro att sitta med barnet, samt att jag var tvungen att ha koll på barn nr 1. Stressnivån jag hade tog död på min mjölkproduktion, vilket gjorde det ännu mer stressigare.

And so on...

Ungefär då började jag längta till pensionen. Förhoppningsvis har jag hälsan kvar så jag kan göra det jag hade tänkt mig. Mer troligt är nog att det kommer hända något på vägen som gör att det inte alls blir hur man tänkt sig.