Har bara jobbat i 3 dagar och känner mig helt slut    La mig sent igår och vaknade sent i morse. Förresten nu är jag här, jobbar i värmen, sitter på kontor där det är 28 grader varmt. Jag kommer ihåg att jag tyckte synd om folk som jobbade när jag var ledig. Sen är man själv i samma situation.   

Var så himla skönt att vakna kl 6 igår för att strecha/göra lite yoga övningar. Idag gick jag upp mycket senare så det blev bara att skynda sig till jobbet. Det känns. Ryggontet. 

Jag är ju mesig och känslig och orolig (för jag vill alla väl) så det är därför jag väntade till slutet av dagen. 

Berättade strax efter att jag lämnat lite siffror för juli månad. Svettades om händerna, hade en klump i halsen och var gråtfärdig. Chefen spärrade in sina ögon i mig och gjorde mig ännu mer orolig.

Min chef var så chockad att jag till slut var tvungen att säga : säg något...

Sedan erbjöd han mig om att köpa mig, (dvs höja min lön). Jag såg så frågande ut och jag fattade ju inte vad han menade.

Kändes som att jag var den enda i hela världen som satt med arbetsuppgifter jag inte trivs med. Men det är ju bara ett jobb, eller? Funderade hela kvällen på reaktionen. Visserligen är han 83 men jag trodde för ett tag att han skulle börja gråta. Jag försökte komma överens om att gå 1 vecka tidigare. Och lyckades. Tills jag satte mig bakom dator och fick 5 min senare skriftligt att han inte släpper mig. Nåja jag tänkter inte bråka om det.  

Första arbetsdagen efter semester avklarad. Kom inte ens ihåg mina koder varken till dörren eller datorn, så det tog ett tag att komma igång. Samt försov mig nästan, då jag drömde så mycket.
Hade fullt upp på jobbet med bokföringen för juli, småpratet om hur semestern har varit.
Sa även upp mig...väntade dock till jag skulle gå hem då jag var skitnervös.
Japp jag har fått nytt jobb. Skrev på i fredags och det känns jävligt bra! Det är samma som jag gör idag på ett större företag som vill växa och utvecklas.
Efter 4 veckor semester känner jag hur jag är fylld av energi och ser fram emot hösten och alla projekt som börjar då bl annat tingsrätten och ett nytt jobb :)

Nu vill jag att det ska vara över. Medelhavsvärmen kan åka hem till medelhavet igen. Tack och hejdå!!!
Vi har haft otroligt varmt hemma och ute. Så där varmt så det är jobbigt att existera.
Jag har hängt mycket vid coops kyldiskarna. Ja i alla affärer där det finns ac har jag stannat i extra mycket.
Tycker nu det är dags för en riktigt svensk sommar.

Ute och inne

Kom att tänka på att man aldrig blir nöjd. Efter konversation med min minsta som vill så gärna åka utomlands.
Jag förklarar för han att det är lika varmt här i Sverige och att vi ska vara tacksamma för vädret vi har, poolen vi badar i varje dag, att vi är lediga och gör det som faller oss in (i vårt fall ingenting).
Han tycker inte det är samma sak men kan inte förklara skillnaden. Men det blir bättre där borta. Jag känner igen mig i detta. Det är alltid finare där borta, roligare nån annanstans, varmare, snyggare, plattare etc etc Man kan hålla på hur mycket som helst, men varför blir man aldrig nöjd? Varför uppskattar man aldrig det man har här och nu?
Svårt att lära barnen att se hur bra de har det när de får allt de behöver och mer därtill. De saknar liksom aldrig något vilket gör att de lär sig inte uppskatta det de har. Sen är jag fylld av ångest och dåligt samvete inför mina barn, hur kan jag lära dem uppskattning när jag själv strävar efter perfektionism. Se ut på ett visst sätt, vara på ett visst sätt. Varför? Jag vet inte. Det bara är så. Jag är bara är sån?

En sak har jag reflekterat över och som jag kommer tillbaka till, speciellt nu när barnen bor hos oss på heltid. Jag tycker att barn är svårt och jobbigt. Det har jag alltid tyckt. Det är så tabu att tycka det och jag har skämts en del förut. Det är tabu att man vill ha egen tid. Att man vill ha sig själv för sig själv. Jag har insett att jag trivs bäst själv.
Och jag längtar till den dan de flyttar hemifrån för att jag ska kunna göra det jag inte kan nu. Vad jag vill? Resa, ha mer tid för mig, slippa orosmoment som att titta på klockan och undra ifall han kom ihåg att äta middag då jag måste skjutsa han till träning om exakt 5 minuter. Orosmoment är liksom nåt jag har dragits med så mycket att det blir olidligt.

Låter jätteknasigt :( men det är så jag känner. Med barn blir man låst. Jag känner mig låst. Nu är mina ungdomar, med egna viljor och krav. De behöver bli lyssnade till och räknade med vilket är självklart. Men att 4 olika viljor bestämmer vad de vill äta till middag är liksom inte så populärt. Eller vi kommer ingen vart på det.

Jag ångrar absolut inte att jag skaffade barn. Och jag tycker fortfarande att småbebisar är gulliga och söta och pratar alltid töntigt så fort jag får peta på en bebis. Sitter på rödlysen och vinkar till bebisen i bilen bredvid. Snart vinkar hela familjen till mig antagligen på grund av barnets leende och högljudda förtjusningen som deras unge har när han/hon vinkar till mig och jag vinkar tillbaks. Men barn är jobbigt. Jag trodde inte att jag skulle få det så jobbigt. Och att jag skulle splittra kärnfamiljen. Och att han skulle jävlas med barnen. Och att jag skulle gå in i väggen. Och ta mig därifrån ensam. Och att jag skulle ha dåligt samvete.
Och ändå är jag jävligt tacksam för allt som har skett. Jag är tacksam för det jag har nu. Och jag vill på något sätt lära barnen vara tacksamma och uppskatta det de har.
Och de har det bra, jävligt bra.

Läser överallt om vad folk gör på sommaren med sina barn. Det känns mer eller mindre som en tävling att man ska under de 4 veckor (då vuxna har semester) ska hinna med en halvs livstid med saker. Resor, badställen, umgås med folk, middagar med släkt, städa hus, bygga pool och/eller altan. Barnen är med överallt i allt. Allt läggs ut på sociala medier. Mitt i allt detta ska man hinna med SEMESTER. Varva ner, läsa bok, höra sina egna andetag..typ.
Jag blir stressad av att se allt folk gör. Inte nog med att de flesta är miljonärer så har de så mycket enegi och lever värsta livet. Och jag blir stressad. Jag undrar vad är fel med mig och mina barn. Jag kommer aldrig ha råd att åka utomlands med barnen i en vecka all inklusive för att sedan skicka ena ungen till kollo och den andra på hockeycamp. Det är antigen eller tyvärr. Och jag tycker det är skönt med sovmorgon likaså mina barn.

Har svårt att tro att man kan klämma in allt man inte hinner med under året under 4 veckor OCH må bra av det. Men så tänker jag också. Att jag ska klämma in allt jag inte hinner under året, i de 4 veckorna. Jag har sparat saker, kläder, middagar, tankar (!), för att ta itu med dem nu, för jag orkar inte under vardagen. Men nu när jag har semester (vecka 3 nu) så känns inte det där aktuellt. Den där morgonpromenaden jag skulle ta varje dag under heeela semestern. Den där middagen jag skulle ordna med den där bekanten som jag knappt känner för det har gått x antal år och vi har inget gemensamt, tveksamt att det händer. De där böckerna jag skulle läst. Jag läser, fast andra böcker. Det som faller mig in. Eller så gör jag ingenting (en stund i alla fall). Som nu. Jag sitter, helt apatiskt och tittar på den molnfria blåa himlen och hör ungarna skrika vid poolen. Jag samlar vinbär och njuter. Jag vattnar mina blommor och pratar med dem. Ungarna tycker att jag är crazy för att jag pratar med blommorna.
Fast de kanske gör alla andra också. De som lägger ut sina bilder. Mellan kanot paddling, bergsklättring i Italien och segling i Stockholms skärgård så kanske njuts det av ledighet.

Min trettonåring frågar varför vi måste hitta på saker (jag har puschat för det). Jag kunde inte berätta att det är för att jag har så dåligt samvete över att du har suttit hemma hela sommarlovet, i dina kallingar, spelandes ps4. Jag sa att det är nu det finns tid. Jag menade att det finns tid, mamma är harmonisk, ta vara på tiden för snart kommer hösten och mamma blir en stressad, heltidsarbetande, trött morsa med ständig pms. Men tiden finns väl hela tiden? Det gäller väl att prioritera som med allt annat.
Men att vara ensamstående med barn är ett lågt status. Barnen har aldrig lika villkor som de som lever i kärnfamiljen. Just det, på bilderna är det bara kärnfamiljer. Sällan det åks utomlands med barnskara på 6 barn (även om det händer, inte i mina sociala flöden dock). Och sällan de som har ett helt vanligt jobb som sjuksköterska tex. Pengarna finns liksom inte för sådana semestrar.

Så när barnen får berätta i skolan om vad de gjorde på sommarlovet så kommer de säga ingenting. Och jag lider av det. Jag lider även av att jag är tråkig och kan inte hitta på saker (eller tvinga barn att hitta på saker) med mig. Och ännu mer lider jag för att jag inte kan ge en sommarlov som andras ungar har.

Ps. De gillar inte Gröna lund (!), Skansen, teater, museer, picnic, eller något annat som inte innehåller spel eller bad. Och så finns de saker de vill göra som det inte finns pengar till. Förståss.

Sverige brinner

Brandmän från Polen kommer hit för att hjälpa med släckning.

Mina ärvda rosor

I de flesta hem i Sverige denna sommar...

Vaknade i natt av att jag drömde om en uggla som skrämmer mig, jag springer och ett sork börjar leka med mig och när jag försöker "bli av" med den så biter den mig i tummen. Jag vaknade med ett ryck, halvsvettig och groggy.
Sedan somnade jag om. Och drömde om att jag tittade på klockan, den var 16:53 och 18:15. Märkligt.

Är seg idag. Det är så kvavt både ute och inne. Mår konstigt. Har värsta pms och känner mig disträ. Är sjukt trött och på gråthumör. Ush. Tänk att man som kvinna kan känna allt detta - samtidigt!!
Blir så frustrerad över att jag varenda dag har krämpor. Många gånger har jag tänkt att det ÄR fel på mig eftersom det inte går en dag utan att jag har ont någonstans. Är det åldern? Har jag kommit in i klimakteriet? Eller förklimakteriet? Varför mår jag konstigt. Varför har jag ont i huvet, magen, och Gud vet vad. Skäms för att varje dag förklara det för min sambo eller barnen att något är fel. Många gånger "leker" jag att allt är ok, inför andra, medans jag har hjärtklappning, mår illa, och vill bryta ihop och gråta. När hände det här egentligen? Har det varit så länge utan att jag har reflekterat? Eller kom det nu helt plötsligt när jag fyllde 38? Jag vet att jag klagar. Jag försöker göra det här och inte inför mina nära o kära. Jag skäms. Jag är frustrerad. Och jag får inte hjälp av sjukvården.
Nästa vecks ska jag till vårdcentralen där jag bor så får jag se om de vill utreda mig.

Sambon fyller år. Han fick en kopp där det står "Världens bästa bonuspappa". Lillkillen fick överlämna det och han var så stolt över det.

Jag står vid båten till Gotland och har precis vinkat av min stora son. Jag har en klump i halsen. Inte för att han åker till Gotland. Utan för att han väljer att göra det med sin bästa vän (och dennes mamma förståss). Jag går sakta till bilen och tänker på hur min mamma måste känt sig när jag växte upp. Hade hon också en klump i halsen när hon vinkade av mig till Ryssland? Kände hon sig ledsen när jag valde andra framför henne?
Enligt min psykoterapeut så är detta en väldigt viktig fas i tonåringes liv. Det är nuhan frigör sig, klipper navelsträngen. Det är nu jag ska lita på att han klarar sig, lär sig, utvecklas. Och jag gör det. Jag måste liksom spela mina kort rätt. Blir det problem så kommer de alltid till föräldrar. Och då gäller det att reagera rätt.
Som när han och bästisen krockade med en bil på mopeden, två dagar innan de skulle på hockeycamp. Bästisen bröt armen, min son med stukning av fot och lite skrapmärken (över hela högra sidan). En halvdag på sjukhuset för röntgen (bra att kolla), och han är på väg till Gotland. Ingen hockeycamp blev det, men bara chilla med bästisen.
När jag kommer hem så är lilla killen hos en kompis över dan. Det är nu jag ska njuta av att jag är fri. Jag kan göra vad jag vill. Vad gör jag istället? Jo ringer varannan timme till lillgrabben och undrar om han vill bli hämtad.
Snacka om att gå emot sig själv.