Aldrig har valfrågan varit så mycket prio som i år. Har funderat på hur folk försöker provocera annat folk genom sina inlägg på facebook, twitter, instagram etc. Många vill rösta på SD. Många är emot SD. Man blir ifrågasatt över vad man tycker oavsett vilket parti man vill rösta på. Just i år är SD väldigt populärt parti och väldigt provocerande.

Som utlandsfödd svensk så tycker jag att det inte är konstigt att SD tar så stor plats. Jag tycker däremot det är konstigt att folk inte vågar stå upp för att de gillar SD och kommer att rösta på dem.

Folk blir sura på varandra bara för att man tycker annorlunda. Svenskar gör sin röst hörd genom att provocera genom att skriva lite text. Jag har lust att klappa händerna för att jag inser att folk är inte döda i det här landet. Zombier som vi är, intryckta med våra ansikten i telefoner och paddor blir vi helt plötsligt levande när det handlar om val och provokation. Lite rörelse i grytan i våra trygga, välplanerade liv innan vi somnar igen i 4 år till.

Fast vänta lite nu, ska det verkligen vara så att man ska bli ovänner för att man tycker olika? För lite är det väl vad politiken går ut på. Det gör inte folk eniga, tvärtom, det gör att folk glider mer och mer ifrån varandra. Klungor som tycker så är vänster, klungor som tycker så är höger, och de som aldrig vaknar upp ur dvalan är mitt emellan.

Sverige är ett land där man kan ha olika åsikter. Gör det mig till ett sämre människa för att jag tycker annorlunda? Eller borde jag kanske vara tacksam för att vi lever i ett land där vi kan tycka olika.

Är det verkligen viktigt att ens vänner ska tycka likadant politiskt? 

Vilka frågor i valet är viktigast för dig?

Dagarna rullar på. Redan söndag. Det luktar nästan höst ute.
Stora killen har fullt upp med hockey. Det är lagträffar, ispass samt fys. Skolan är också igång. Skönt med rutiner tycker jag.
Lillkillen har börjat på innebandy. Varför börjar alla lagsporter med att man ska punga ut med massa stålar innan ungen ens börjar? Bara kläder samt tillbehör gick på strax över tusingen. Skulle jag ha varit ensamstående skulle jag aldrig kunnat betala det som jag har betalt denna sommaren för allt som har med ungarnas sport att göra. Alltså har barn i Sverige inte samma möjligheter.
Jo det här med rutiner.
Jag fortsätter att träna enligt den schemat jag fick på mammafitness. Har dock inte skrivit upp så mycket som jag borde. Maten har blivit jätteviktig. Plötsligt tycker inte jag det är värt med en bulle för att jag vet att en timme senare är jag hungrig. Igen.
Jag mår så mycket bättre. På alla plan. Tänkte på det när jag tog min promenad. Visst blir det lite kämpa men jag reagerar inte som om jorden går under bara för att något inte går som jag vill. Alltså humöret är stabilare. Tror också det har ett samband med kosten.
Helgen är nästan över. Jag ser fram emot måndag.

Sinnesrobönen

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,

att glädjas åt ett ögonblick i sänder

och att acceptera motgångar

som en väg till frid.

Jag är tacksam    

Litar på att allt som händer händer av en anledning. 

Ibland undrar jag hur jag kunde varit så dum och naiv när jag träffade exet. Inte lätt att se saker när man är 17. Inte var det lätt när jag var 25. Nu ser jag en sjuk människa. En olycklig sådan. Han är 40 och är inte vettig exempel för sina barn. Halva morgonen bråkade han med mig om pengar. Det ska betalas hockey avgifter och lagkassor och köpas helt ny garderob inför skolstart. Känns att han vill sätta mig i konkurs bara för att barnen vill bo hos mig.
Andra halvan bråkades om barnens pass. Och de resor jag ska göra med barn utan honom. Vad han nu har med mina resor att göra.
Till slut ringde jag mitt ombud och rådfrågade. Han fick på sig till den 26/8 att höra av sig med tid till passenheten, annars väljer jag att överklaga domslutet.
Jisses va trött jag är på att det aldrig tar slut. Tjafset. Motarbete.

Dessutom hade en vän till sambon hört av sig och berättat att det ryktas om mitt ex i deras ishall. Då hade föräldrar vars barn gått över till annan klubb berättat om mitt ex. Jag blev skitledsen för att jag skäms. Inför sambon, hans vän samt andra föräldrar som såg allt. Och för att folk snackar och för att mina barn antagligen hör/får höra saker. Har de vuxna inget att göra ? Vad är det för fel på folk? Först tänkte jag skriva ett sms till alla föräldrar men sen kom jag på att det här har inget med mig att göra. Jag har tigit som muren hittils och kommer fortsätta med det. Och folk..ja de kommer alltid prata.

Nu har vi kommit överens i tingsrätten.

Jag var nervös som bara den. 

Domaren var stenhård. Han ville verkligen att vi skulle komma överens här och nu. Jag kände mig pressad.

Jag gick med på det bara för att visa att jag är samarbetsvillig. Jag fick ge upp ensam vårdnad mot att jag är boendeförälder samt barnen ska ha umgänge med pappa, på barnens villkor, utan umgänges schema. Hans krav var ett umgängesschema samt växelvis boende. 

På ett sätt ska jag se detta som en vinst, men också som en förlust. 

Problem som vi har kommer inte försvinna bara för att jag har/har inte ensam vårdnad om barnen. Problem med att han ringer dem när han är packad, arg och odräglig kommer inte heller försvinna...

Detta kommer firas med ett föräldramöte i sonens hockeylag.

Funkar det inte så kommer jag ta det vidare, men just nu är det så här och jag får lov att vara nöjd.

Hörde igår hur chefen pratade med en av sina anställda om hur mån han är att de ska trivas på jobbet.

Det är tack vare att jag valda att sluta på företaget. Nu är ju delägarna rädda om nån mer slutar för då måste de stänga ner verksamheten. 

Kände ändå att karma kontot fylldes på lite tack vare mig   

Nu är jag förlovad! Hurra för oss!
Vi hämtade ut våra ringar.

Det började med att jag ville ha en ring...

Ringarna utbyttes hemma i köket under tiden vi stekte potatis...
Romantisk på vårt märkliga sätt. Vi ska fira förlovningen med utemat med barnen (!) för att ev senare i höst göra en liten weekend resa (utan barn förhoppningsvis) . Är det tänkt.
Sen får vi se hur det blir i verkligheten.

Jag har skojat ofta om att jag vill gifta mig, och det snart, vilket jag också vill (kanske). Hmm...får nog diskutera med mig själv detta då allt låter väldigt dimmigt.

För mig så är giftemål stort, och man gör det inte med vem som helst, ba sådär. Och jag vet faktist inte om jag vill gifta mig igen...någonsin. Speciellt inte då sambon är emot giftemål och detta är hans tredje förlovning. Det viktiga väl är att man älskar, respekterar, vårdar varann oavsett om man är gift eller inte.
Hur ser du på äktenskap?
Nåja, jag är glad för jag fick min fina ring.

Hurra! Äntligen har skolan börjat!!
Lyckan är total för de flesta föräldrar med barn i skolålder skulle jag tro. I alla fall för mig! Tillbaks till rutiner, tråkiga vardagen, hösten och ny enegi, nya mål, nya planer!