Jag lever ett bra liv. Tryggt liv. Jag har värme i huset, vatten i kranen. Jag kör bil till jobbet varje dag. Jag har ungar som förgyller mitt liv. Jag har sambo som gör allt för mig och för mina barn. Jag har kompisar som lyssnar och ger goda råd. Jag har arbetskamrater som jag skrattar med. Jag borde vara tacksam. Jag är tacksam. Jag uppskattar allt jag har.
Och alla möjligheter jag har.
Jag får lön imorgon. Och jag blir glad för det varje gång ( fast än det är jag som betalar ut den på företaget)
Och idag skiner solen här i Stockholm. En till sak att vara tacksam över.
Idag är jag bara tacksam!

Jag har tänkt många gånger på varför jag inte trivs med mig. Varför jag kan bli irriterad på mig själv för att jag bryr mig om kritik eller ofta tänker jag att jag inte är värd något för att jag gör för lite. Och så försöker jag ännu mer. Och det blir aldrig rätt i andras ögon.
Mamma är bra exempel på att få mig att känna otillräcklig. OTILLRÄCKLIG.
Jag puchar mig hårdare för att göra henne nöjd. Egentligen så längtar jag efter att bli accepterad för den jag är precis som jag försöker med mina barn. Villkorslöst kärlek. När man inte inte vill förändra den andre utan när man accepterar den andre.
Jag är lite sado maso när det gäller sådana känslor. Jag kommer på mig själv att jag puchar mig själv till att göra mycket mer, det ska kännas och göra ont nästan, för då tror jag att jag blir ?värd? denna bekräftelse som jag aldrig egentligen får, men hela tiden strävar efter. Bekräftelse. Tänk att man som människa är så beroende av att få bekräftelse av andra. Att vara omtyckt, accepterad, omfamnad. När man egentligen borde till att börja med göra upp med sig själv. Acceptera sig själv, älska sig själv. Det sägs att endast då kan man älska någon annan. Det är lättare att älska någon annan. Men då är kärleken destruktiv, för man smälter in i den andre för att göra den till lags. Det gör man inte när man älskar sig själv först. Eller? Är acceptera sig själv lika med kärlek till sig självt?

Jag försöker få mina barn att gilla sig själva oavsett vad de känner eller hur de ser ut. Ochså tänkte jag imorse när jag såg mig själv i spegeln. Nya rynkor har börjat träda fram runt ögonen, håret måste färgas då hårfästet i pannan är alldeles vitt. Fick en kommentar från min 13 åring om detta. Röd om näsan då jag har varit förskyld sen i onsdags. Trötta påsar under ögonen och alldeles nyvaken. Stel i ryggen, och ont i höften för jag har antagligen legat fel när jag sovit. Magen hänger, jag har inte tränat på nästan en vecka och stoppat i mig skitmat vilket har gett mig finnar.
Nu så, acceptera dig själv. Älska dig själv. Förlåt dig själv för att du ser ut som du gör. Jävligt svårt är det. Och lätt att säga hur det bör vara. Utseende mässigt kan jag leva med. Det är det innersta inneboenden som är jobbigast att göra upp med.
Och hur kan jag som förälder lära ut något jag själv inte begriper?

Livet är en kamp. Livet med barnen är ännu mer en kamp. Där man aldrig är vinnare, och där man ofta kan vara känslomässigt ostabil hur mycket stabil man än är i grund och botten. Aldrig har jag känt att jag har Ansvar för en annan levande individ förrän nu. Antagligen för att jag ser alla fel jag har gjort. Eller för att jag känner att jag har misslyckats som mamma. Det är bra nu när jag läser utvecklingspsykologi, jag får sån förståelde hur barnen blir påverkade av den värld vi föräldrar skapar åt dem. Och hur vi påverkar deras allt från personligheten till sociala kontakter. Och som förälder så är det jäkligt svårt att göra rätt. För vad är rätt egentligen?
Vem är det som bestämmer det här ?rätt??
Det finns så många teorier och grundmodeller och scheman för vad som händer i barnens liv som kan påverka deras utveckling. Kan men behöver inte.
I ena kursen ska jag diskutera om vi ska förvänta sig av barnen att de ska säga förlåt. Jättespännande diskussion, då enligt forskare så har barnet utvecklat ett samvete i skolåldern, vilket egentligen betyder att om vi kräver av en 2 åring att säga förlåt, så tvingar vi denna att vara en vuxen till lags. För en 2 åring förstår inte varför denne ska säga förlåt. Hjärnan är inte så utvecklad och barnet är inte moget i sin utveckling för en sådan sak.

Den där känslan när man är ny på jobbet med massa nya ideer om att effiktivisera arbetsflödet och en kollega säger jaja, hoppas du lyckas.
Och jag står som ett fån och fattar inget. Tydligen så har tjejen innan mig försökt men inte lyckats.

Märkligt hur man tänker när man är 35 att det inte går att skola om sig eller byta yrke, nu när jag närmar mig 40, börjar jag få känningar på vad jag skulle vilja arbeta med. Har det att göra med att man har provat på att jobba, eller att man valde fel från början? Eller att man har andra intressen, och vill gå vidare?
Tankar har fötts fram om att jag vill arbeta med människor.
...
...
Jag vet. Jag som ser mig inte som en sån som ska jobba med människor. Jag gillar inte ens människor. Men jag kan inte släppa tanken på att jag kanske, eventuellt kan hjälpa någon att tänka i andra banor. Och varför ska man lyssna på mig då? Jag kan ju endast tala ur eget erfarenhet. Det räcker så här långt. Jag vill inte säga för mycket för då tror att jag det inte händer.

Jag minns min resa när jag träffade min pappa och var 29 år. Fram till 29 letade jag efter min identitet. Fast än jag själv hade barn och familj. Fram till 29 har jag känt att det fattades en bit. Och sedan blev det lugnt. Och jag hittade min identitet. Man kan tro att nu borde man ju pusta ut. Och så går jag in i väggen.
Men jag förstod inte då att jag hade hittat min identitet. Det förstår jag nu när det har gått nästan 10 år och jag minns tillbaka den tiden och hur jag kände och vad jag ville.

Och nu igen efter min separation letade jag efter vad jag vill kontra vad jag har kontra vad jag skulle vilja ha. Det handlar inte om materialistiska saker, även om de berörs också. Det handlade om att vara tillfreds med livet, speciellt nu när jag visste vem jag var.

För fram till en viss ålder kämpade jag att fixa boende, jobba på relationen, vara andra till lags, samtidigt som jag ska vara glad och bekväm och trivas med mig själv. Ytligt har hetsen på den perfekta kroppen, hetsen på att passa in, utföra jobb perfekt, vara social, uppfostra perfekta barn etc etc listan kan göras lång. Vad är ett perfekt barn förresten? Vad är den perfekta kroppen? Och varför ska man höra allt perfekt???

På något sätt känns det fortfarande att min terapi inte är avslutad än. Det känns som att jag fortfarande håller på att jobbar men utan min terapeut.

Jag är inte gjord för att leva med en annan människa. Jag är van att klara mig ensam. Vem sa att människor är sociala varelser? Social kan man vara på jobbet, med vänner, med älskare.
Jag har erkänt för mig att jag mådde bättre när jag levde ensam. Så nu har jag sagt det.

Igår blev det en spontanmiddag hos M. Vi pratade massor om barnen och jag kan inte ens föreställa mig när hon berättade att hennes 17 åriga gjorde abort i sent i graviditeten. Vi visste att hon inte mådde bra och kände dig konstig och gick ner i vikt, var illamående. Hon berättade även att efter att ha varit hos 4 olika läkare och på olika instanser så var det INGEN läkare som tog ett grav test. Sjukvård år 2018. Det är skandal och de kommer göra allt för att gå vidare med detta. Flickan fick föda fram ungen (jag fick se bild) inför ögon på M.
Hon var rätt stor och troligen hade läkarna ?räknat? fel och hon var mer gången än hon var. M hade åldrats sen vi sågs :( Det syntes att allt detta tärde på henne.
Jag tänkte på min abort. Här kunde jag sitta med 3 barn och slita sönder håret. För bra skulle jag inte ha med den mannen. Det skulle inte ens vara troligt att jag skulle lämnat han vilket är ännu värre. Men jag gör ju inte det. Ibland skäms jag för att jag inte ens har dåligt samvete över min abort, och då var jag emot abort, tills jag själv valde att ta det beslutet. Då var jag visserligen i v5+6.
Jag undrar ibland om jag får mer chanser till barn eller om jag har förbrukat min barnakvot i detta liv.
Fel dag att skriva om barn då jag känner mig så maktlös och ledsen över alla mail jag får som rör skolan. Den stora är sjuk, igen. Det är värre än med småbarn. Aldrig har jag trott att man kunde känna sig så misslyckad och maktlös som i ett föräldraskap. Min barnakvot är nog uppfylld. Han där uppe (vi pratar fortfarande inte med varann) såg verkligen till att jag skulle få gå den hårda skolan när det gäller barn. Sen gäller det att skaffa barn med någon som vill ha barn, det vill ju inte min sambo.

Ibland undrar jag vad som är fel i samhället. På väg till jobbet idag satt jag och väntade i näst intill stillastående köer. Det var på en liten men vältrafikerad väg som man har valt att spärra av så bara in eller ut trafik kan åka.
Klockan var 7:45. Många föräldrar är sönderstressade, många som har tid o passa. Varför måste man stänga av vägen i rusningstrafik undrar jag. Varför kan man inte fixa det där strax efter arbetid när få åker den vägen. Ibland undrar jag hur beslutsfattare tänker. Antagligen så åker ju inte den människan just den vägen på morgonen.

Jag är allmänt sur. Allmänt irriterad och tycker att livet är allmänt jobbigt och svårt. Jag har börjat sova sämre vilket gör mig ännu kinkigare. Har även sjuktont i nacken/huvud/axlar/ryggen. Så ont så jag kan knappt vända mig på morgonen. Har onti bröstkorgen, känns som att något sitter snett i kroppen.
Varje morgon har jag gnabbats med barnen om skolan, om läxor, om att äta frukost, om att plocka efter sig. Var och varannan dag har jag gnabbats med sambon. Sådana påpekanden som att barnen inte klarar sig, dina barn gör/gör det inte, småtjafs om omika saker från vem ska laga mat till att du/jag/han tycker inte att jag gör något här hemma.
Jag orkar inte.
Jag tror inte jag är skapt att leva ihop med nån. Sen har jag ju exet som dyker upp som gubben ur lådan om diverse saker som är energislukande. Och mamma, som vill väl, men som är så negativ att jag vill gråta. Jag behöver alltid försvara mig, mitt sätt, min syn. Det är som nån slags tävling där jag alltid är förlorare.

Har slutat räkna kalorier. Det stressade upp mig. Det resulterade i skitmat och jag känner mig svullen och antagligen gått upp i vikt. Vågar inte väga mig.