Jag har känt mig som en eldsläckare. Exet bokar in saker under hans vecka, som han inte kan ta barnen på. Barnen frågar mig för en gångs skull... för första gången på nästan 2 år för att vara exakt. Jag känner att jag måste fixa det. Måste!! Jag fixar det, oavsett. Inte första gången jag "räddar situationen".

Och idag fick han brevet från advokaten. Och så var han på barnen -Vill ni inte ha en pappa?
Som om min ensamma vårdnad kommer förändra om han är pappa eller inte. Jag ÄR ensamstående mamma. Så känner jag mig i alla fall. Jag gör allt själv, och försöker lösa allt själv. Och har alltid honom emot mig. Nu har han sagt överallt att han inte vill samarbeta med mig, då ska han få slippa.

Jag och han där uppe är lite oense om livet, men idag ska jag be till Gud att han lämnar mina barn ifred, till imorgon då de kommer till mig.