Alla inlägg den 23 januari 2018

Av lady1980 - 23 januari 2018 15:20

Har varit hos skolläkaren och skolsyster med min stora son. Vi skulle prata om den koncentrations utredningen som lärarna har kommit fram till att de vill att han ska göra. Han var med så klart. Svarade jag vet inte om allting. Som om han inte brydde sig. Lite apatiskt och frånvarande (som vanligt). Hon lyssnade på honom och fann inga kroppsliga men..
Han gick själv med på att göra den undersökningen till slut. Mest för att han ville därifrån.  
När allt var över pratade jag och läkaren och skolsyster. Läkaren tyckte precis som jag att han verkade vara deprimerad och att det kändes som att annat ligger bakom hans beteende. Jag berättade om varför jag tror att han mår dåligt...och nånstans i mitten av min berättelse bröt jag ihop. Jag som trodde att jag kunde hålla masken. Det är så känsligt med barn. Jag klarar inte av att inte gråta när jag ska berätta vad de får gå igenom. Jag känner skuld i hur deras liv har blivit och har dåligt samvete för det. För det är känsligt. För att jag mår dåligt när barnen mår dåligt.

Det var befriande att någon annan sa att han ser/verkar vara deprimerad och att hon vill utreda det och inte koncentrationssvårigheterna. Det var befriande att någon annan än jag ser att han mår dåligt och att allt är inte som det ska vara. Många gånger har jag förklarat mig själv som knäpp när jag tänkt att han mår dåligt. På det sättet kan jag dölja mitt dåliga samvete över att mitt barn inte mår bra. Jag skäms ibland över tanken att jag mår bra och är tillfreds med livet medan han inte gör det. Men nu är det någon annan som ser det. (Jag kan ju inte lita på eget omdöme, det har ingen lärt mig). Hur som helst kom vi överens att sonen skulle få remiss till psykiatrisk öppenvård istället för koncentrationsutredning. Vänte tiden är lång och till dess hoppas jag att min behandlare hör av sig om en kurator.

Jag känner mig trasig efter det mötet. Kan inte koncentrera mig på jobbet. Har ont i huvet. Flera gånger fick jag höra hur duktig jag är för att jag "står" ut, för det är "inte lätt" när barnen mår dåligt. Jag känner mig inte ett dugg duktig. Handikappad - för jag kan inte göra något. Misslyckad- för att han pratar inte med mig utan går själv med sin "sorg". Jag måste ha missat mina barn nånstans mellan att separera och försöka ordna upp mitt liv. De började ju må dåligt efter separationen. Mitt ex hade rätt. Det är mitt fel. Jag borde välja att vara olycklig men skydda barn, istället valde jag separera och göra alla olyckliga. Barnen har fått se pappans verkliga jag. Egoistisk, drickande, ljugande. Jag är säker på att han har någon slags diagnos förutom alkoholmissbruk. Och så träffade han henne, sin sambo. Jag hatar henne för det som hon får mina barn att känna. På ett eller annat sätt får man allting tillbaks. Även hon kommer få det. Karma funkar så.

För min egen skull så är jag glad att det jag lovat barnen inte har förändrats. Jag lovade gå på alla matcher och det göra jag än. Jag lovade vara involverad i hockey tex vara med på cuper, stå i seket, det gör jag än. Var speaker på gårdagens match, by the way. Och var skit bra!     Det var verkligen att komma ut ur min trygghets zon. Och så självklart.

Skapa flashcards